Fyren som gav hjälp

Vad hände?

Det var tänkt att bli den perfekta killresan, några goda kompisar, en handfull motorcyklar och den vilda, otämjda skönheten i Clarence-bergsbygden som sträckte sig framför oss. Luften var frisk, terrängen oländig och löftet om äventyr hängde i varje slingrande stig och tuvbevuxen kulle. Där ute, omgivna av ingenting annat än dånet från våra motorer och bergens vidsträckta tystnad, kände vi oss fria.

Vi hade cyklat hela dagen genom oländig terräng, smala stigar som slingrade sig över flodbäddar och genom tjock tuva, den sorten som kan dölja stenar stora nog att förstöra dagen. När solen började sin långsamma nedgång bakom bergskammarna började vi gå tillbaka till lägret, trötta men nöjda, redan pratande om historierna vi skulle dela den kvällen. Det var då jag såg honom.

Längre fram låg en av pojkarna nere, utsträckt på marken med sin motorcykel klämd fast honom. Redan på avstånd kunde jag se att något var fel. När jag nådde honom var det tydligt att han hade allvarliga smärtor. Han hade kört in i en gömd sten begravd i tuvan, och stöten hade kastat honom rakt ner i en tjock plätt törnbuske. Motorcykeln hade slagit hårt ner ovanpå honom, den förvridna röran av människa, metall och taggig buskage målade en dyster bild.

Det tog inte lång tid att inse att han hade brutit något, förmodligen mer än ett ben. Men här ute, mitt ute i ingenstans, fanns det inte mycket vi kunde göra. Terrängen var brutal med kilometervis av oländig vildmark mellan oss och närmaste civilisation. Vi hade minimal smärtlindring, inget riktigt sätt att flytta honom utan att riskera ytterligare skador, och dagsljuset försvann snabbt.

I sådana stunder är besluten enkla. Jag tvekade inte, jag sträckte mig efter min personliga positioneringssändare (rescueME PLB1) och tryckte på knappen. Det var den typen av enhet man hoppas att man aldrig behöver använda, men när man behöver den spelar inget annat någon roll.

Fyren blinkade till liv och sände tyst ut sin nödsignal, som studsade från satelliter till räddningscentraler. Även om vi visste att hjälp skulle vara på väg var det ändå en enorm lättnad att höra det rytmiska dunset från helikopterblad när räddningsteamet närmade sig.

Ute i vildmarken, långt ifrån hjälp, kan saker förändras på ett ögonblick. Men med förberedelser, rätt utrustning och rätt människor redo att reagera, kan en katastrof istället bli en räddningshistoria.

Besök vår produktsida för att få veta mer om rescueME PLB1 personliga lokaliseringssändare som räddade dagen!

Visdomsord

Bär alltid en PLB när du är ute i vildmarken

Tack Obs till Ocean Signal Team

Daniel bröt bäckenet och återgår sakta till sitt normala tillstånd